Ibland undrar jag varför jag har så svårt att passa in, ha roligt och slappna av. Vet inte vad det här kommer ifrån. Men av någon reason så går jag på en fest här (som ikväll) känner jag mig totalt uttitat, utanför, blaze och som att jag kan komma på 100 bättre grejer att göra...Det är inte första gången det händer i den här skithålan kan jag säga. Sen kan jag åka till en annan stad, med andra vänner och helt plötsligt kan jag bara andas ut, vara mig själv och inte anstränga mig så jävla mycket för att passa in. Människor är helt enkelt mer som jag. Var nog i grevens tid att jag hittade dom, var nere i en väldigt djup svacka! Så tack för det. Tack.
På ett sätt önskar jag väl att jag inte rikigt va som jag är, av den anledningen att det skulle vara mycket enklare. Och att människor i min närhet förmodligen skulle vara gladare. Kanske jag med. Men på ett sätt är jag glad att jag är den jag är. Det kanske är mig själv jag är orättvis emot när jag lite smått önskar att jag skulle vara på ett annat vis...För om jag är ärlig mot mig själv vet jag ju vad jag mår bra av, vad jag tycker är roligt. Jag bara är inte riktigt stark för att leva efter det. Jag är för klyven, splittrad och dras allitid åt olika håll. Allas åsikter om mig väger för tungt. Och att jag vet i bakhuvudet att mycket av det JAG vill göra, är det många i min närhet som inte vill att jag ska göra.
Många retar sig på mig, på mitt sätt att vara. Mina tankar, åsikter, värderingar. Trots att jag inte ofta yttrar dom högt. Men på nå vis kanske det lyser igenom? Det går väg inte att dölja den jag verkligen där. Den personen lyser lixom igenom mer och mer och mer. Och jag kan lixom inte stoppa henne. Vill jag stoppa henne? Är så rädd för att såra människor i min omgivning, det är nog min största rädsla. Och den största anledningen till att jag håller tillbaka mina drömmar, mitt liv, min väg. Jag vet på förhand att dom val jag vill göra inte glädjer mina anhöriga. Och på nå vis vet jag ju då att även om jag gör mina val för att vara rättvis mot mig själv kommer jag ändå inte kunna bli helt lycklig då jag vet att jag missnöjer människor i min närhet. Så hur jag än gör är jag körd. Göra det andra vill, och vara olycklig. Göra det jag vill, göra andra olyckliga och på så sätt göra mig själv olycklig igen. Va fan. Hjälp mig!
Vill så mycket, kan så mycket, tycker så mycket. Är för rädd, bryr mig för mycket och tar kanske för mycket hänsyn åt andra. Jag får alldeles för lätt dåligt samvetet. Har kommit fram till att det är mig största brist. En brist jag får betala ett högt pris för, och som jag lider fruktansvärt mycket av. Hur blir man av med en sån grej!?
Tusen miljoner tankar i mitt huvud. En klump som en vacker dag kommer att explodera och förinta mig själv, sen kanske jag blir som alla vill att jag ska vara. Man kan ju hoppas...
På nå vis är det sämst som det är nu. För jag är inte som jag vill att JAG ska vara, men jag är inte som andra vill att JAG ska vara heller. Så är i nåt mjäkigt place i mitten, som inte gör någon nytta. Måste styra upp det här på nå vis.
Please, va ska jag göra!?!?!!?