Har funderar lite på det här med vänner, fan va lost man skulle vara utan dom. Tackar gudarna för att jag har några riktigt bra, roliga, charmiga, söta, smarta, klipska, sympatiska, fantastiska och helt underbara vänner.
Jag gick en ganska lång tid utan nästan några vänner alls. Vilket till stor del var självvalt. Kände att dom jag hade inte fick mig att må bra och dom andra inte gav mig något tillbaka.
Men nu har jag hittat några tiktiga gobitar och det känns som att man går med lite lättare steg här i livet:)
Nu har jag en liten hemlis också, jag planerar för en till resa:)
Allt lixom bara tycket det är för tidigt, att jag nyss var borta. Andra undrar va fan jag ska dit och göra mm mm. Men om det var något jag sket i så var det väl det haha;)
Jag gör Precis som vanligt Precis som JAG vill. Det är mitt motto här i livet. Kan jag så gör jag. Annars ruttnar man ju:)
xoxo Linn
Jag gick en ganska lång tid utan nästan några vänner alls. Vilket till stor del var självvalt. Kände att dom jag hade inte fick mig att må bra och dom andra inte gav mig något tillbaka.
Men nu har jag hittat några tiktiga gobitar och det känns som att man går med lite lättare steg här i livet:)
Nu har jag en liten hemlis också, jag planerar för en till resa:)
Allt lixom bara tycket det är för tidigt, att jag nyss var borta. Andra undrar va fan jag ska dit och göra mm mm. Men om det var något jag sket i så var det väl det haha;)
Jag gör Precis som vanligt Precis som JAG vill. Det är mitt motto här i livet. Kan jag så gör jag. Annars ruttnar man ju:)
xoxo Linn
Ibland undrar jag varför jag har så svårt att passa in, ha roligt och slappna av. Vet inte vad det här kommer ifrån. Men av någon reason så går jag på en fest här (som ikväll) känner jag mig totalt uttitat, utanför, blaze och som att jag kan komma på 100 bättre grejer att göra...Det är inte första gången det händer i den här skithålan kan jag säga. Sen kan jag åka till en annan stad, med andra vänner och helt plötsligt kan jag bara andas ut, vara mig själv och inte anstränga mig så jävla mycket för att passa in. Människor är helt enkelt mer som jag. Var nog i grevens tid att jag hittade dom, var nere i en väldigt djup svacka! Så tack för det. Tack.
På ett sätt önskar jag väl att jag inte rikigt va som jag är, av den anledningen att det skulle vara mycket enklare. Och att människor i min närhet förmodligen skulle vara gladare. Kanske jag med. Men på ett sätt är jag glad att jag är den jag är. Det kanske är mig själv jag är orättvis emot när jag lite smått önskar att jag skulle vara på ett annat vis...För om jag är ärlig mot mig själv vet jag ju vad jag mår bra av, vad jag tycker är roligt. Jag bara är inte riktigt stark för att leva efter det. Jag är för klyven, splittrad och dras allitid åt olika håll. Allas åsikter om mig väger för tungt. Och att jag vet i bakhuvudet att mycket av det JAG vill göra, är det många i min närhet som inte vill att jag ska göra.
Många retar sig på mig, på mitt sätt att vara. Mina tankar, åsikter, värderingar. Trots att jag inte ofta yttrar dom högt. Men på nå vis kanske det lyser igenom? Det går väg inte att dölja den jag verkligen där. Den personen lyser lixom igenom mer och mer och mer. Och jag kan lixom inte stoppa henne. Vill jag stoppa henne? Är så rädd för att såra människor i min omgivning, det är nog min största rädsla. Och den största anledningen till att jag håller tillbaka mina drömmar, mitt liv, min väg. Jag vet på förhand att dom val jag vill göra inte glädjer mina anhöriga. Och på nå vis vet jag ju då att även om jag gör mina val för att vara rättvis mot mig själv kommer jag ändå inte kunna bli helt lycklig då jag vet att jag missnöjer människor i min närhet. Så hur jag än gör är jag körd. Göra det andra vill, och vara olycklig. Göra det jag vill, göra andra olyckliga och på så sätt göra mig själv olycklig igen. Va fan. Hjälp mig!
Vill så mycket, kan så mycket, tycker så mycket. Är för rädd, bryr mig för mycket och tar kanske för mycket hänsyn åt andra. Jag får alldeles för lätt dåligt samvetet. Har kommit fram till att det är mig största brist. En brist jag får betala ett högt pris för, och som jag lider fruktansvärt mycket av. Hur blir man av med en sån grej!?
Tusen miljoner tankar i mitt huvud. En klump som en vacker dag kommer att explodera och förinta mig själv, sen kanske jag blir som alla vill att jag ska vara. Man kan ju hoppas...
På nå vis är det sämst som det är nu. För jag är inte som jag vill att JAG ska vara, men jag är inte som andra vill att JAG ska vara heller. Så är i nåt mjäkigt place i mitten, som inte gör någon nytta. Måste styra upp det här på nå vis.
Please, va ska jag göra!?!?!!?
På ett sätt önskar jag väl att jag inte rikigt va som jag är, av den anledningen att det skulle vara mycket enklare. Och att människor i min närhet förmodligen skulle vara gladare. Kanske jag med. Men på ett sätt är jag glad att jag är den jag är. Det kanske är mig själv jag är orättvis emot när jag lite smått önskar att jag skulle vara på ett annat vis...För om jag är ärlig mot mig själv vet jag ju vad jag mår bra av, vad jag tycker är roligt. Jag bara är inte riktigt stark för att leva efter det. Jag är för klyven, splittrad och dras allitid åt olika håll. Allas åsikter om mig väger för tungt. Och att jag vet i bakhuvudet att mycket av det JAG vill göra, är det många i min närhet som inte vill att jag ska göra.
Många retar sig på mig, på mitt sätt att vara. Mina tankar, åsikter, värderingar. Trots att jag inte ofta yttrar dom högt. Men på nå vis kanske det lyser igenom? Det går väg inte att dölja den jag verkligen där. Den personen lyser lixom igenom mer och mer och mer. Och jag kan lixom inte stoppa henne. Vill jag stoppa henne? Är så rädd för att såra människor i min omgivning, det är nog min största rädsla. Och den största anledningen till att jag håller tillbaka mina drömmar, mitt liv, min väg. Jag vet på förhand att dom val jag vill göra inte glädjer mina anhöriga. Och på nå vis vet jag ju då att även om jag gör mina val för att vara rättvis mot mig själv kommer jag ändå inte kunna bli helt lycklig då jag vet att jag missnöjer människor i min närhet. Så hur jag än gör är jag körd. Göra det andra vill, och vara olycklig. Göra det jag vill, göra andra olyckliga och på så sätt göra mig själv olycklig igen. Va fan. Hjälp mig!
Vill så mycket, kan så mycket, tycker så mycket. Är för rädd, bryr mig för mycket och tar kanske för mycket hänsyn åt andra. Jag får alldeles för lätt dåligt samvetet. Har kommit fram till att det är mig största brist. En brist jag får betala ett högt pris för, och som jag lider fruktansvärt mycket av. Hur blir man av med en sån grej!?
Tusen miljoner tankar i mitt huvud. En klump som en vacker dag kommer att explodera och förinta mig själv, sen kanske jag blir som alla vill att jag ska vara. Man kan ju hoppas...
På nå vis är det sämst som det är nu. För jag är inte som jag vill att JAG ska vara, men jag är inte som andra vill att JAG ska vara heller. Så är i nåt mjäkigt place i mitten, som inte gör någon nytta. Måste styra upp det här på nå vis.
Please, va ska jag göra!?!?!!?
Är ett söndagsbarn som föddes 26 maj 1987. När jag var 5 år opererade jag blindtarmen. När jag var 8 åkte jag på kollo för första gången. När jag var 10 hade jag huvudrollen i en teater föreställning. När jag var 15 köpte jag min stora häst. I 7:an åkte jag till min mini-häst varje dag. I högstadiet skulle jag alltid vara bäst i klassen. I ettan på gymnasiet flyttade jag till Rättvik, och hem igen ganska fort. Började på Natur på Vasaskolan och passade verkligen inte in. I maj 04 får min bror Leukemi. Hela världen är upp och ner. Börjar På HR i Sandviken till hösten, får helt nya vänner och en nystart. När en ny vår kommer går min älskade bror bort och lämnar ett obeskrivligt stort hål. På sommaren 05 åker mamma, jag och syrran på min första utlandssemester till Korfu, grekland. Fastnar helt och hittar min passion. Åker på tjejresa till Bulgarien och bara solar och dricker tequila. Resten av gymnasiet ger jag min fan på att få skit bra betyg trots motgångar och att hjärtat inte läkt på långa vägar. Men viljan är stark. I april bara månader från studenten får jag ett stipendium och åker till spanien i 5 veckor. Lagar mat, bor på internat och har dom bästa veckorna på väldigt länge. Tar studenten, vilken dag, underbar frihetskänsla. Träffar min sambo, underbart. Börjar jobba mer och mer på Hemlingby tills jag en dag bara lämnar in nyckeln och får npg. Ibland lär man bara ta hand om sig själv. Åker till Grekland igen, men denna gång Kreta. Känner nog då för första gången att jag vill göra mer, vill ha äventyr. Börjar jobba på Buddys och blir kvar där i 2 år! Jobbar i Norge en sväng vilken var ett totalt fiasko. Åker till Spanien med familjen och släkt vid midsommar 08. Börjar på hösten 08 på Afrikalinjen i Östersund. I januari åkte jag 6 veckor till Öst Afrika. Kenya, Uganda, Tanzania, Zanzibar. Mitt livs resa. Äntligen kände jag mig hemma och hittade ett lugn och helt plötsligt visste jag vad jag vill göra resten av livet. Kommer hem, och har fruktansvärt svårt att komma in i vardagen igen. Fortsätter jobba. Men känner verkligen att jag slits någon annanstans. Jobbar arslet av mig 3 vekcor på korsnäs på kontoret och får ihop över 20.000kr. Bökar tillslut resan till Asien den 15sep. Backpackar i Thailand, Kambodia, Vietnam, Kina och Hong Kong i 9 veckor.
Längre har jag inte kommit i mitt lilla liv. Men i framtiden har jag planerat in en ny resa till Afrika, börja läsa religion, börja läsa Utveckling och internationellt sammarbete i Sthlm.
Längre har jag inte kommit i mitt lilla liv. Men i framtiden har jag planerat in en ny resa till Afrika, börja läsa religion, börja läsa Utveckling och internationellt sammarbete i Sthlm.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)