Så var det 2 veckor kvar på dagen. Känns så jävla konstigt på något sätt. Har hela tiden lixom vetat att man ska åka men det har ju vart så långt bort i tiden. Och nu är det lixom dax. På riktigt! Men det är väl bara att ta ett djupt andetag och ge sig ut i det okända. För som jag redan vet, är det när man gör saker som man egentligen kanske inte vågar det är då det kan bli så jävla bra. Och det finns inget bättre än känslan är man klarat av något man kanske inte riktigt vågat göra. Visst jag är ganska säker på mig själv så där, tyx vara som så att alla är mer oroliga än vad jag är över den här resan. Men utmaningen för mig har verkligen varit att stå emot alla negativa uttalanden och allas anklagande frågor som: Varför vill du åka??? Vad ska du dit och göra??? Det har verkligen vart en prövning för självkänslan att stå på sig själv, när man vet precis vad man vill göra. Att inte behöva ursäkta sig för att andra tycker att man har kostiga värderingar eller dyligt.
Självkänsla är som ett bankkonto. Man måste göra insättingar för att kunna göra uttag.
Varje gång man är ärlig och gör det är rätta mot sig själv görs en insättning.
Mitt konto har nog alltid vart rätt fullt, mycket att ta av.
Men den här hösten har faktiskt var rätt tuff. Men jag är glad att jag äntiligen känner igen mig själv efter ett antal jobbiga år. Och nu är helt övertygad om att jag klarar av att göra PRECIS det jag vill.
Tack alla som stöttar / stöttat mig, och ni andra Tack för att ni gjort mig starkare än jag var innan!
Nu ska det pluggas Swahili.
chaoo